tisdag 31 januari 2012

Om kaffe och bilkörning

Det ser så avslappnat och lätt ut. Lattemorsan som efter dagislämning kommer körandes genom innerstan i sin stadsjeep, solbrillor på, alla hårstrån på rätt plats och så har hon en stor Latte i handen. Kaffe innan jobbet.

Riktigt så avslappnat var det inte för mig i morse. Definitivt inte lätt. För det första vill jag säga att jag aldrig någonsin har ett enda hårstrå på rätt plats, speciellt inte en "lämna-på-dagis-morgon". Skulle i alla fall lämna Kråkungarna på förskolan och sedan åka iväg och jobba en timmes bilresa hemifrån. Kände att jag behövde kaffe, men tänkte spara in fem morgonminuter genom att ta med mig kaffet i bilen, i den nyinköpta termosmuggen. Saken är den att biljäveln saknar ordentlig mugghållare. Det finns typ en hylla mellan sätena, bakom förarsätet. Där ställde jag muggen. I första kurvan välter muggen och ramlar ner på golvet där bak. Muggen håller inte tätt (skitmugg!). Hälften av kaffet rinner ut på golvet. Med fara för mitt liv fiskar jag upp muggen från golvet. Håller på att både köra i diket och krocka och får då dessutom kaffe över hela mig.(Jag har vit jacka. Den är knappast vit längre. Den kommer knappast bli vit igen.) Försöker desperat torka bort kaffet med det enda som finns till hands - en gammal vante, samtidigt som jag håller i den halvfulla kaffedroppande koppen. Har ju ingenstans att ställa ner den. Försöker samtidigt leta efter någonstans att stanna bilen, men det är hopplöst. Börjar få lite ordning på grejerna så jag kör vidare. Det är kaffe överallt. Hela bilen luktar kaffe. Till slut fick jag i alla fall i mig de små dropparna som var kvar i muggen och tror ni inte att det i alla fall var så pass mycket kvar att jag hann bli tokkissnödig innan jag var framme..? Jovisst! Nä, kaffe i bilen är helt klart överskattat...!

Är inte stolt över mina förehavanden bakom ratten den här morgonen och jag tackar högre makter att det inte hände någon olycka. En sak är säker. Hädanefter dricker jag mitt kaffe hemma. Kaffedrickande och bilkörning hör inte ihop.

Vad familjen gör om nätterna

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vad den här familjen gör om nätterna, men jag nöjer mig med att ge er några små exempel.

Till exempel kan jag berätta om den vanligt förekommande skiftgången i föräldrasängen. När första Kråkungen kommer gåendes om natten får den sova mellan oss tills den andra Kråkungen kommer gåendes. Då bär pappan över den första Kråkungen i sin egen säng. Har vi tur stannar den där, eller så kommer den tillbaka. Då gör vi om proceduren (fast tvärtom). Råkar någon vakna under de här skiftbytena (och då menar jag inte MammaMu eller pappan - för vi vaknar definitivt) så får båda stanna kvar i föräldrasängen. Då finns risk för knuffar och bråk. Då sover oftast ingen. Allra minst MammaMu för hon har väldigt lite plats över. Sängen är inte gjord för fyra personer. MammaMu blir ofta mycket irriterad vid dessa tillfällen.

Här om dagen råkade jag skriva något om att Storasyster somnat själv ett par kvällar. Börjar lite smått inse att inte verkar bättre än att jag bytt bort fenomenet "sitta-vid-sängen-hos-Storasyter-klockan-19:30"
mot fenomenet "sitta-vid-sängen-hos-Storasyter-klockan-01:10-och-02:35". Lägg därtill ett par nattliga visiter hos Lillebror som vaknat och skrikit efter MammaMu. Pappans roll i det hela? Än så länge har han sovit gott genom alla sittningar...

I kväll ville Storasyster återigen ha sällskap vid nattningen. Återstår att se om fenomenet "sitta-vid-sängen-hos-Storasyter-klockan-01:10-och-02:35" uteblir.

Jag skulle även kunna skriva spaltmeter om nattning, men här nöjer jag mig med att konstatera att det tog nästan exakt två timmar att få Lillebror att somna i kväll. (Och så undrar jag varför jag aldrig tränar?! Folk som har tid att träna kan inte ha barn som tar två timmar att natta...)

måndag 30 januari 2012

Det bara börjar koka...

...när MammaMu blir arg. Det börjar bubbla nere vid tårna och stiger snabbt uppåt, tills ångan sipprar ut genom öronen. Jag vet. Jag har nått kokpunkten så många gånger de senaste dagarna. Snart dags för blodtryckssänkande medicin.

Bör göra ett förtydligande om att det faktiskt inte är Kråkungarna som får mig att koka. Inte den här gången. Inte på länge faktiskt...

söndag 29 januari 2012

Plötsligt händer det...

Storasyster har i hela sitt femåriga liv konsekvent vägrat att somna själv. De första åren vägrade hon väl i princip att somna över huvud taget, men de senare åren har vi i alla fall behövt sitta vid hennes säng för att nattningen ska fungera. Det kan ta allt från fem minuter till en halvtimme innan hon kommer till ro. Detta är som ni kanske förstår inte helt praktiskt när man t ex är ensam vuxen hemma och ska natta två barn. Det kräver sin logistik och en hel del tur. Ofta misslyckas det helt. En typiskt misslyckad nattning kan ni läsa om här. För att det ska fungera måste Lillebror somna först medan Storasyster ser på Bolibompa. Lillebror vill nämligen också ha sällskap när han ska somna.

Jag säger inte att det är bestående, men jag kan väl få njuta så länge det varar?! Storasyster har nämligen somnat helt själv två kvällar i rad! Det är stort (för oss)! Låt oss hålla alla tummar vi har nu!

Jag tror att Storasysters beslut har sin grund i Lillebrors belut att sluta med blöja. Jag tror att hon kan ha tyckt att det är lite jobbigt att han fått så mycket positiv uppmärksamhet de senaste veckorna. Nu har hon kanske bestämt sig för att det är hennes tur att få lite uppmärksamhet. Det är bra hur som helst. Vad det än är som fått henne att bestämma sig, så är det bra. Storasyster måste nämligen alltid själv vara den som bestämmer sig för att ta ett steg framåt. Så har det alltid varit. Det går inte att lirka, lura eller övertala henne till något hon inte vill. (Tro mig, vi har försökt länge att få henne att somna själv). Beslutet måste alltid vara hennes. Hon är nämligen envis som en gammal get, vår Storasyster...

Lego-maraton

Kråkungarna och Pappan har ägnat helgen åt att bygga lego. Har knappt sett röken av dem. Det byggs rymdskepp, kranbilar och frontlastare på löpande band. Allt enligt byggritningarna på surfplattan. Undrar vem som har roligast? Kråkungarna eller Pappan?

Men snart är det slutbyggt i lego. Dags att ägna sig åt riktiga grejer igen. Vi har precis varit ute och köpt det sista som behövs för att slutföra hallrenoveringen. Trapprenovering är det som gäller för maken några kvällar framöver! Trappen kommer bli så fin. Steg i oljad ek. Kommer bli ett lyft för hela huset!

lördag 28 januari 2012

Mössen, by the way...

...har inte kommit tillbaka! Eller ja, de tre vi fick i fällan är ju stendöda så de lär inte komma tillbaka. Men, brorsorna och kusinerna alltså, de har hållit sig borta. Musinvasionen har uteblivit. Än så länge...

Man får vara glad för det lilla!

När tankarna drar mig neråt

Den här veckan har varit jobbig. Mentalt. Det är så mycket som inte går riktigt min väg just nu och det har fått mig att börja tänka. Jag har hamnat i en deppig svacka. Tänkte passa på att gråta ut lite här så kanske det känns bättre efteråt...

Jag trivs inte på jobbet.  Jag vill jobba inom området, men känner att jag är i helt fel bransch. Jag vill göra något nytt. Nytt område. Nytt företag. Nya kollegor. Har varit på min arbetsplats i sju år. Kände väl egentligen från början att det inte var helt klockrent, men som nyexaminerad var jag inte så kräsen. I början var det helt OK. Åren gick. Sen kom Kråkungarna och då var det liksom enklast att stanna kvar. Bekvämt. Man vet vad man har, men inte riktigt vad man får om man flyttar på sig - och det kan vara lite riskabelt med småbarn. Men. Nu har jag alltså bestämt mig. Jag ska bort. Vill göra något nytt. Få nya erfarenheter. Ny inspiration. Nya perspektiv och lite jobblust!

Jag söker jobb. Jag kommer på intervju. Kommer på ytterligare intervjuer. Men sen tar det stopp. Jag faller på mållinjen. Om och om igen. Tre gånger har jag blivit bortvald som sista kanditat de senaste månaderna. På riktigt lockande jobb. Det är frustrerande. Jag har rätt utbildning och lång arbetserfarenhet. Anser mig vara hyfsat socialt kompetent. Det faller på att jag har erfarenhet från fel bransch. Fel inriktning. Mina farhågor besannas.

Det är väldigt jobbigt att vara inne i en intervjuprocess. Att få till intervjutider som passar med hela familjen och med arbetet kräver sitt pusslande, och detta i ett livspussel som är svårt att få ihop redan som det är. Intervjuerna kräver förberedelser och uppladdning och intervjuerna resulterar ofta en stor urladdning och jag går ofta därifrån och känner mig som en urkramad disktrasa. Därefter kommer väntan. Den eviga, förbannade väntan på att de ska behaga ringa och ge ett besked. Ofta blir det inget besked utan en andra eller tredje intervju istället. Jag vet inte hur många fler såna här processer jag orkar igenom. För varje negativt besked blir jag mer och mer nertryckt i skorna. Jag är ju så nära!

På jobbet har jag mentalt lagt av för länge sen. Jag är där kroppsligen, men inte själsligen. Det är skitjobbigt! Förresten är jag knappt där kropsligen heller. Det är svårt att sköta ett arbete (där jag inte trivs) när det har varit VAB varannan vecka i ett halvårstid.

Kråkungarna är sjuka. Hela tiden. Jag överdriver inte. De har varit sjuka hela hösten och vintern. Då och då har de klarat av en vecka på dagis, men de är konstant snoriga och hostiga och efter en vecka är någon av dem sjuk igen. Det är klimatet. Jag är helt övertygad om att det är västkustklimatet som gör att de aldrig blir friska. Det är fuktigt och regningt här, alltid. Förra vintern hade vi snö och riktig vinter. En sådan vinter inträffar här vart 20:e år. Förra vintern var luften torr och kall. Kråkungarna var friska hela vintern. Det är bevis nog.

Vi är trötta på vädret här i Göteborg. Det regnar. Sommar som vinter. Det finns liksom inga årstider. Det är halvtaskigt jämt. Det hjälper ju inte att bo några kilometer från havet om det aldrig är tillräckligt varmt för att åka och bada.
Så kom beskedet om skolan. Att Storasyster inte får plats på skolan som ligger 300m från huset. Att hon blir placeras på en skola två kilometer bort. Det var liksom droppen. Det är upprepning. De hade problem att få fram en förskoleplats till Lillebror i närområdet. Han fick vänta i två år för att hamna på samma förskola som Storasyster. Vi blev erbjudna plats 1,5 mil bort. Det kommer upprepas igen. När Lillebror ska börja förskoleklass. När Storasyster ska börja högstadiet. Det kommer bara att vara en enda lång följetong.

Nu funderar vi (i alla fall jag) på att flytta härifrån. Det är nu eller aldrig. Om ett halvår ska Storasyster börja skolan. Därefter blir det svårare att flytta. Jobbigare för Storasyster. Problemet är att vi inte vet var vi vill bo. Vi har våra rötter i Östergötland. Har våra föräldrar i Östergötland. Frågan är om det är dit vi vill...? Inte helt säkert. Blir det bättre någon annanstans? En flytt är ett sånt jätteprojekt att jag blir trött bara jag tänker på det. Börja om i nytt hus. Nya renoveringar.

Hur ska jag få jobb någon annanstans om jag inte lyckas här i Göteborg? Båda ska få jobb samtidigt. Nä, det låter inte helt genomförbart. Känner jag oss rätt så kommer vi bara sitta ner och tycka synd om oss själva ett tag. Sen kommer vi gilla läget och troligtvis undra någonstans i framtiden varför vi inte tog oss i kragen. Inte tog chansen.

I morgon är en annan dag. Kanske ser jag på det är med andra ögon då. I morgon.

Ett möte som gjorde mig glad

För någon vecka sedan satt jag med Kråkungarna och väntade på att Storasysters simlektion skulle börja. Vi var tidiga. I väntrummet satt ytterligare en mamma och en tjej. Tjejen hade ett kromosomfel. Tjejen började kommentera mitt och Kråkungarnas samtal på ett lite burdust, högljutt och inte särskilt snällt sätt. Storasyster såg frågande på mig och hon började nästan se lite rädd ut. Jag blev osäker på hur jag skulle hantera situationen. Jag ville inte förklara för Storasyster där och då varför tjejen betedde sig så "konstigt". Vi kunde heller inte ignorera tjejen och låtsas som om det regnade. Det var min känsla av att jag absolut inte ville bekräfta Storasysters rädsla som fick mig att börja skoja med tjejen istället. Vi började skratta tillsammans med henne. Vi började prata. Det visade sig att hon hade samma namn som Storasyster. Ett ganska ovanligt namn. Hon var nio år och kunde simma. Hon frågade oss vad vi hette, hur gamla vi var och hon berättade till mammans förtret att hennes mamma var 41 år. Hon tyckte att Lillebror var så söt att hon kom fram och gav honom en kram. Av bara farten fick jag och Storasyster fick också var sin kram. Hon visade sig vara en alldeles underbar liten tjej. Härligt rättfram och ärlig, precis som dessa barn alltid är. Jag blev glad av att möta henne tillsammans med mina Kråkungar. Tänk om alla människor var lite mer som hon. Spontana och ärliga. Tänk om mina Kråkungar kunde ge lite fler kramar till människor de fattar tycke för... Så härligt!

fredag 27 januari 2012

Jag är så jävla ARG!

Fick just ett brev i brevlådan. Fredag eftermiddag. Totalt utstuderat. INGEN, och då menar jag INGEN på en stadsdelsförvaltning jobbar en fredag klockan 16. Bra tidpunkt att släppa bomben. Mobben hinner ju lugna ner sig till måndag morgon. Så jävla fräckt!

Storasyster ska börja förskoleklass till hösten. Vi har trehundra (300 m) meter till närmaste skola.

Men, nu har upptagningsområdet blivit för stort, så Storasyster blir placerad på en skola ca 1,5 km bort. Detta meddelas i ett brev på fredag eftermiddag. Jaha, och vi ska bara gilla läget då eller??!

Allt på grund av ett stort jävla område med nybyggda villor på andra sidan "vår" skola. 800 nya hushåll, men ingen ny skola. Var det svårt att räkna ut att det kommer flytta hit barnfamiljer eller? Saken är den att vi fick vänta i två år på förskoleplats till Lillebror på grund av samma jävla nybyggda bostadsområde. Jag börjar bli ordentligt sur på stadsplaneringen häromkring!

Man vill minska bilåkandet inom stadsdelen. Öka kollektivtrafiken. Jo, det här är ju definitivt the way to go! Det kommer bli nödvändigt att lämna Storasyster med bil vid den föreslagna skolan. Starkt jobbat!

Ursäkta språket i det här inlägget, men jag är förbannad. Det är lite för mycket som går i mot oss (mig) just nu. Lite för mycket, på för många områden. Jag orkar inte mer. Det här var på nåt sätt droppen... Men nu jävlar blir det fight!

torsdag 26 januari 2012

Det här är ingen viktblogg

Det här är ingen viktblogg och kommer aldrig att bli en viktblogg. Däremot är det här ett viktinlägg.

Jag är överviktig och behöver gå ner i vikt. Jag mår inte bra i min kropp. Utan att gå in på några detaljer kan jag säga att jag har ett BMI på 29 (det bör helst ligga under 25), så jo, jag är överviktig och behöver gå ner i vikt. Kort, tjock och utan ork, så kan jag summera det hela. Om jag lyckas gå ner tio kilo så får jag en vikt som jag trivs med. Då kommer jag i storlek 38/40 igen. Helst skulle jag vilja gå ner 13 kg, men hey - don't push it!

Problemet är inte att jag inte kan. Jag vet att jag kan. Är jag bara är tillräckligt motiverad och ger mig sjutton på att klara det, så kan jag. Jag har gjort det förr. "I min ungdom" gick jag ner runt 14 kg och under en period hade jag storlek 36. Fatta! Sen flyttade jag till en annan stad och började jobba, blev sambo och gick långsamt upp igen pga feta middagar, jobbluncher och utebliven träning och vardagsmotion. Sedan kom två graviditeter. Jag gick upp lika mycket efter graviditeterna som under dem. Hemmalivet bjöd på många fikapauser och tillfällen för frestelser. Ett problem är att jag äter i alla sinnestämningar. Jag äter när jag är glad. Jag äter när jag är ledsen. Jag äter när jag har tråkigt. Och jag äter alldeles mycket. Det andra problemet är att jag är lat och rör på mig alldeles för lite. Inte heller finns tiden till att springa på gym eller åka och simma. Jag är för sjutton en yrkesarbetande småbarnsmamma...!

Förra våren bestämde jag mig. Då gick jag ner tio kilo. Kände mig riktigt nöjd till sommaren. Kom i gamla kläder som inte använts på länge. Köpte många nya sommarkläder. Sen kom sommaren. Semester. Glass. Öl. Grillkvällar. Vikten ökade. Några kilo i taget. Till hösten fanns inte orken att ta tag i det. Några motgångar gjorde att jag intalade mig själv att jag lika gärna kunde sitta framför tv:n med en godisskål i knät istället för på motionscykeln. Och här är jag nu. Allt jag gick ner i våras är tillbaka. Jag är tillbaka på ruta noll. Jag är inte stolt. Snacka om jojobantning.

Jag fattar att jag måste göra någonting. Att jag måste ta tag i det här igen. Inte för mitt utseende eller för att jag typ inte har några byxor som går att knäppa. Utan för att mitt humör ska bli bättre. För att jag ska börja må bra igen och för Kråkungarnas skull - för att jag ska orka leka med dem och kunna njuta av deras spring i benen. Jag vet ju att det går. Jag gjorde det för ett år sedan. Jag mådde ju såå mycket bättre då...

Problemet är att jag saknar motivation, ork och jävlaranamma. Jag tycker bara synd om mig själv. Jag har tusen ursäkter och tänker att det är ogjort arbete att jag kämpa som en tok för att gå ner till sommaren om jag sen lägger på mig allt igen på hösten... Sund inställning va?! Det blir jobbigt med familjen som ska äta som vanligt. De har absolut ingent behov av att lägga om kosten. Min man har en ämnesomsättning som kan få vem som helst att bli avundssjuk. Efter en semesterresa, säg en vecka i Grekland, så har han vanligtvis gått ner ett kilo och jag gått upp två. Så är det alltid. Jag ber till gudarna att Kråkungarna ärvt pappas ämnesomsättning! Det blir jobbigt med luncherna på jobbet. Jag kommer behöva stå och laga särskilda matlådor. Det blir jobbigt att få in tid för motion. Allt känns just nu jobbigt och oövervinnerligt helt enkelt...

Jag var på väg att börja mina nya vanor för två veckor sedan. Kvällarna blev kaotiska och träningen uteblev. Förra veckan blev jag förkyld. Behöver jag säga att mina planer gick helt i stöpet?

Men. Jag ska ta tag i det. Snart. Måste bara samla ihop lite jävlaranamma först...

onsdag 25 januari 2012

Att vända situationen till sin fördel

Jag kom på en sak. Köket är ju mer eller mindre invaderat av möss. Då måste det ju bli absolut nödvändigt att bryta upp hela köket, eller hur?! Riva ut allt. För att få tag i dem. Utrota dem. Absolut!

Jag ser en lantlig stil framför mig. Rostfria vitvaror. Köksö. Stora kökssköp. Gärna ett extra fönster - vi måste ju kunna vinka adjö åt musjävlarna, eller hur?!

Ska försöka sälja in det här. Ge mig en kväll eller två. Konceptet bör nog innehålla en längre utlandsvisteles också, för jag tänker då inte vara hemma under genomförandefasen...

Oväntat besök? Bjud på russin... och slå ihjäl dem!

Vi har tydligen fått hyresgäster. Vi försöker bli av med dem. En efter en. Problemet är väl att vi inte har en aning om hur många de är, för de ynglar av sig som få...

Maken upptäckte musskit under diskbäken igår. (Jippii!) Han inhandlade musfällor och laddade dem med russin. Mycket riktigt, tre möss gick döden till mötes under kvällen.

Det här känns just nu som ett dåligt skämt. Möss, det har man väl på landet och i små röda torp från 1800-talet?! I alla fall i min värld. Vi bor i ett villaområde. Civiliserat alltså. Det finns hus som är mycket äldre än vårt. Så vad fan gör de hos oss?

Jag blandar mig inte i musjakten just nu. Jag är inte rädd för de levande mössen. Självklart vill jag inte ha dem i mitt hus och jag tycker att det är mer än äckligt att de håller till vårat kök. Men de är harmlösa och jag tror att risken är obefintlig att en mus sitter och kikar på mig just när jag öppnar skåpsdörren. Nä, det är något annat. Jag tycker det är mer obehagligt med vetskapen om att det kan ligga en död mus i fällan under diskbänken. Jag vågar inte öppna dörren och titta. Så, eftersom jag är hemma och vabbar idag så får fällorna stå oladdade tills maken kommer hem. Då jävlar. Då ska det ut!

Hur vet vi att de är borta? Hur vet vi när vi knipit den sista? Hur hindrar vi dem från att komma tillbaka? Tänk om de tar sig ut i andra delar av köket, nu när vi plockat undan alla goda majspåsar (vi har påsförrådet under diskbänken och tydligen har de ätit hål på majspåsarna från hemköp) och är noga med att tömma sopor och undviker att slänga bröd etc löst i soporna...?

Hjälp! Det känns inte helt bra det här...

tisdag 24 januari 2012

Kvalitetstid - vad är det egentligen?

Jag blir alltid lite fundersam när föräldrar pratar om "äkta kvalitetstid" tillsammans med sina barn. Vad menas med det egentligen? Hur kategoriserar de övrig tid? Vad händer när kvaliteten på tiden inte når upp till förväntad nivå? Med risk för att trampa någon på tårna, frågar jag mig om inte "kvalitetstid med ungarna" mest är till för föräldrarna?

För mig är all tid med mina Kråkungar äkta kvalitetstid. Däremot kan tiden vara av lite varierande kvalitet, beroende på hur vår dag sett ut. Jag kan vara sur och stressad eller ungarna kan vara toktrötta och griniga efter en jobbig dag på förskolan. Inte allt för sällan en kombination. Det är ändå tid vi har tillsammans och tid som jag inte skulle vilja byta bort. Ibland myser vi. Ibland hittar vi på något kul. Ibland (ofta) gör vi ingenting särskilt (läs: MammaMu tvättar/städar/lagar mat/surfar och Kråkungarna leker/tjatar/bråkar). Jag tycker att all tid vi har tillsammans är lika viktig och jag tror inte att några timmars kvalitetstid kan kompensera för alla de timmar man inte är hemma och "bara är" eller har tråkigt tillsammans. Föräldrar är viktiga för sina barn. Mina Kråkungar är viktiga för mig.

Var det någon som hängde med i det resonemanget?

Vet inte om jag har någon poäng med det här inlägget egentligen. Jag har funderat lite kring begreppet. Jag hoppas att kvalitetstid bara är ett (dåligt) ord för att beskriva en underbar eftermiddag i pulkabacken, mer än en aktivitet som ska kompensera för ett dåligt samvete?!

söndag 22 januari 2012

Vad var det jag sa?!

Lördagens snölek straffade sig. Big Time. Till Lillebrors rinnande näsa kan vi lägga på 39 graders feber. Han var inte helt redo för utelivet. Det hade vi ju som sagt på känn. Blir att förbereda sig på ytterligare sjukdagar hemmavid alltså. Men det var absolut värt det för det var två lyckliga Kråkungar som kom in från snön i går eftermiddag. I morgon blir det mannen som får vara hemma. Därefter får vi se. Kanske behöver MammaMu vara hemma och vila någon dag hon också, för mulen har börjat rinna något alldelse förskräckligt även på henne... Urk!

Hur är det möjligt?

Tvättmaskinen har gått varm i fyra dagar. Jag skojar inte. Var kommer all smutsvätt ifrån? Jag fattar ingenting.

Vågar inte ens tänka på att "någon" ska ta hand om all ren tvätt också...

lördag 21 januari 2012

Äntligen snö!

Idag har det snöat! Gissa om Kråkungarna blev glada! Det var lika omöjligt att hålla de halvkrassliga Kråkungarna inomhus idag, som det har varit att åka pulka tidigare den här vintern. Helt omöjligt alltså. Det är bara att gilla läget. Det är bara att ställa in sig på att några timmars utelek i dagens blötsnö med största sannolikhet kommer resultera i ytterligare VAB-dagar i nästa vecka, men det får det allt vara värt. Det skulle vara snudd på barnmisshandel att hålla dem inomhus med årets första snö utanför fönstret! Dessutom är snön med största sannolikhet borta redan i morgon, så det var bara att köra på!

Kråkungarna har kört värsta vinterracet. Det gäller att hinna med ALLT innan snön försvinner. De har byggt snögubbe, åkt pulka, snowracer och längdskidor och de har skottat snö med sina nya snöskyfflar. Men det roligaste av allt var nog ändå att åka slalom i trädgården! Bara lift som fattas. Eftersom varje åk tar sisådär sju sekunder så blir det ett par rundor upp och ner. Tur att de har en sån snäll pappa - han är en fantastisk lift!

Vi har haft en fantastisk vinterdag idag med andra ord! Dessvärre är det nu två plusgrader och snön är redan på väg bort... Vi får vara glada för det lilla!

fredag 20 januari 2012

Ibland önskar jag...

...att vi hade en hund. Det skulle gå så mycket snabbare att städa upp efter måltiderna då!

Lillebror hade visserligen en period då han trodde att han var familjens hund, men den tiden är tack och lov förbi!

Time out

När mannen kom hem idag, behövde MammaMu time out. Jag kände ett otroligt starkt behov av att stänga in mig i ett tyst rum. Ensam. Gick upp i sovrummet, drog täcket över huvudet och fick en snabb power nap.

Nu när jag kommer ner står middagen (trolleri!) snart på bordet. Kråkungarna sitter lugna (och tysta) i soffan framför en film och jag känner mig mycket  piggare och ser fram emot resten av fredagskvällen!

(Allra mest ser jag förstås fram emot när Kråkungarna ligger i sina sängar, sovandes...)

torsdag 19 januari 2012

Skulle gärna poppa lite popcorn oxå...

Tänker sätta mig i soffan framför Biggest Loser och deppa över att jag inte kommit igång med träningen den här veckan heller. Saknar helt motivation just nu. Skippar popcornen i tv-soffan alla fall. Det är väl karaktär så säg 😉.

Fiskben på jobbintervju

Dagens tips: Om du ska på en jobbintervju som kombineras med lunch där du ska få tillfälle att "träffa" teamet (läs: imponera på teamet) som du eventuellt ska jobba ihop med, välj då inte fisken! Det blir så jobbigt när ett fiskben fastnar mellan tanden och tandköttet och liksom står rätt ut som ett spjut. Det är så svårt att göra ett bra intryck och hålla sig koncentrerad samtidigt som du "obemärkt" försöker peta bort det. Tro mig. Jag har viss erfarenhet...

Som sagt, jag kommer nog inte behöva ta några livsavgörande beslut den närmaste veckan.
(Särskilt livsavgörande är det väl inte heller, men det är i alla fall dags att göra något nytt snart!)

Nattliga förhandlingar

Väcktes i natt av en rosslig och snuvig Storasyster med aningens feber. Tillräckligt sjuk för att kunna konstatera att det inte blir akutellt med dagis mer den här veckan. Tillräckligt sjuk för att de nattliga förhandlingarna ska börja. Inte med Storasyster då, utan med maken. Förhandlingarna om vem som ska stanna hemma. Brukar vara den med minst viktiga punkter på dagordningen som blir kvar hemma. I natt anmälde jag mig faktiskt mer eller mindre frivilligt. Det var tanken på sovmorgon som lockade mest. Då visste jag inte att båda Kråkungarna skulle vara klarvakna och börja bråka med varandra redan klockan 06:00. Hade jag vetat det hade jag kanske varit lite hårdare i mina förhandlingar. Det viktigaste på min dagsagenda var "bara" en livsavgörande lunch som med ganska liten sannolikhet skulle realiseras. Så jag anmälde mig som sagt frivilligt till VAB idag. Dessvärre blev den livsavgörande lunchen verklighet, så mannen fick slänga sig hem i all hast och rycka in som reserv-VABbare. Dålig planering kan man tycka. Nästa gång ska vi nog hålla förhandlingarna framåt morgonkvisten när alla är vakna och klara i skallen. Det underlättar säkert. Nu blir jag i alla fall hemma resten av dagen och imorgon också - som kompensation för mannans uppskattade blixtutryckning idag.

Hur den livsavgörande lunchen gick? Nja, sådär. Behöver troligtvis inte ta några livsavgörande beslut den närmaste veckan i alla fall...

onsdag 18 januari 2012

Hemma på dagis...

Vet inte riktigt hur jag ska reagera när Lillebror sitter vid middagsbordet och pratar om saker som hänt "hemma på dagis". Ska jag bli glad och lättad att han faktiskt verkar trivas på förskolan, eller ska jag se det som ett tecken på att han spenderar alldeles för mycket tid "hemma på dagis"...??

Simskola

Idag var det dags för simskolan igen. Storasyster var lite ringrostig efter julledigheten så hon höll ett stadigt tag i flytkorven fast hon egentligen klarar sig utan. 10-15 meter bröstsim klarar hon lätt. Därefter är det orken och självförtroendet som sviktar lite, speciellt när hon kommer ut på djupt vatten. Men hon är ett riktigt litet blötdjur, precis som resten av familjen! Det är härligt med barn som älskar vatten!

Tycker lite synd om Lillebror som blir medsläpad till simhallen varje vecka utan att få hoppa i själv. Han har gett upp hoppet. Det är tur att det finns en stor back med leksaksbilar i väntrummet. Bilarna håller honom hyfsat nöjd i alla fall...

tisdag 17 januari 2012

Kan själv!

Lillebror kan själv!

Och kan han inte själv så ska han göra det själv i alla fall. Och jösses vilket utbrott han får om någon försöker hjälpa honom med något som han har fått för sig att han kan göra själv. Det är inte alltid man hinner med i humörsvängningarna och än mindre förstår orsaken till utbrottet. Om Lillebror kommer på att han faktiskt hade kunnat göra något själv, något som redan är gjort, ja då kommer först ett utbrott och därefter ska allt göras om från början. Han ser inga som helst problem med att dra av sig de nypåsatta strumporna och därefter sitta och försöka trä på dem på fötterna igen -länge. Gahhh! MammaMu´s tålamod sätts på prov ska jag säga. Det gäller att inte ha bråttom iväg när alla ytterkläder, inklusive kängorna, ska tas på minst två gånger.

Hade helt förträngt den här perioden, men när jag tänker efter så har nog Storasyster varit där också.

En sak är i alla fall säker. Han börjar verkligen bli en stor liten kille, vår älskade Lillebror!

Veckans höjdpunkt - Ica Maxi!

Det har funnits två (korta) perioder i mitt liv när det var stort att få åka till Ica Maxi och storhandla. Ensam. En period då det var skönt, avkopplande och befriande att dra fötterna efter sig på heminredningsavdelningen och bokavdelningen. Under dessa shoppingturer passade jag alltid på att smita in på Lindex (som ligger vägg i vägg med Ica), vilket nästan var som att gå en rejäl shoppingtur på stan. Jag pratar förstås om den där perioden då det var lyx att få en timme för sig själv. När jag med storhandlingen som alibi kunde smita hemifrån mellan två amningar och bara få vara för mig själv. Den första tiden med nyfödd hemma.

Vart vill jag komma med det här? Jo, jag vill bara säga att jag inte riktigt känner på samma sätt nu. Några år senare är veckans trip till affären bland det tråkigaste som finns. Saknar totalt inspiration. Samma gamla varor som åker ner i kundvagnen varje vecka. Varmt. Jobbigt. Tråkigt. Bläää!

Tänk vad ens inställning till saker och ting kan förändras...

måndag 16 januari 2012

Det bidde en hel del annat

Det finns bara ett ställe som man kan åka till för att kolla lite på lampor och inredningssaker och komma hem med precis just precis allt annat än just lampor och inredningssaker och dessutom många, många pengar fattigare. I just det här fallet kom vi exempelvis istället hem med ett par slalompjäxor och en soda stream, och barnkläder såklart.

Jag talar förstås om Gekås och Ullared! Hela familjen tog en tur ner i går. Tanken var som sagt att hitta lite ny belysning och väggdekorationer till vår nytapetserade hall. Mindre lycka där alltså.

Hur det går med renoveringen? Maken har så smått kommit igång med tapetseringen av övervåningen. Det går sakta framåt. Några våder per kväll, typ. I den här takten är vi nog klara till nästa jul i alla fall!

lördag 14 januari 2012

Skitkul!

Lillebror har ju som jag tidigare berättat slutat med blöja. Det leder ju till att han måste göra både det ena och det andra i pottan. I kväll tog pottbesöket närmare en halvtimme. Han babblar, sjunger och skämtar, samtidigt som han sitter och klämmer. Han är en riktig livsnjutare och pratkvarn. Han myser över att få sitta med sällskap och odelad uppmärksamhet och filosofera och babbla. Tror vi får börja nattningen en halvtimme tidigare om det ska fortsätta så här...

Här om morgonen blev dagislämningen en kvart försenad av samma anledning. Fina, härliga, stora, lilla Lillebror!

Helt ute och cyklar?

Kråkungarna är ute i trädgården och leker. Det leker i lekstugan, i sandlådan och cyklar. Inte alldeles normal utelek för januari månad, om jag nu inte är helt ute och cyklar?!

fredag 13 januari 2012

Bara elva månader kvar!

Fönstren är tomma. Mörka. Tomtarna nerpackade. Sista juleljusen brinner ner i skrivande stund.

Har ägnat fredagskvällen åt att städa ut julen. Sånt hände väl aldrig förr? Innan man fick barn? Har svårt att tro att jag spenderade fredagkvällen med dammtrasan i handen. Minnena från den tiden är dock lite suddiga...

Elva månader tills det är dags att plocka fram grejerna igen. Hinner nog börja längta till det också...!

Barnets enkla logik

Lillebror 2 år kommer springande med en filt över huvudet:

"Buuuu! Mamma, jag är ett spöke. Jag ska rädda dig!"

Klart att mamma blev rädd!

torsdag 12 januari 2012

Trött, tröttare, tröttast...

Jag var så pigg och utvilad efter semestern. I måndags och tisdags red jag på vågen. Jag var fortfarande glad. I går kom bakslaget. I går och idag har jag varit heeelt slut. Som en klubbad säl ungefär. Har gått runt och gäspat hela dagen. Ingen energi alls. Att det kan gå så fort...

Kråkungarna verkar också trötta. Somnade snabbt, lätt och tidigt i kväll. Båda två. Alltid något. Tror att det kan vara det enda botemedlet - tidig läggning även för MammaMu. Lite synd bara att jag precis börjat läsa en bra bok. Det är ju så svårt att släcka lampan i tid...

tisdag 10 januari 2012

Det går framåt!

Idag har jag i alla fall fått ett skrivbord. Och blivit av med all bråte i rummet. Nu saknas "bara" nätverksuttag. Sen kanske jag kan börja jobba på allvar....

måndag 9 januari 2012

Välkommen tillbaka... typ!

Bra start på arbetsåret? Nja. Det är kaos på jobbet. En flytt flyter aldrig smidigt.  Dök upp tidigt i morse. Tänkte sitta i lugn och ro och gå igenom mail och försöka komma tillbaka mentalt. Jo tjena! Hittade inget skrivbord. Bara ett rum utan belysning, fyllt med bråte... Välkommen tillbaka, liksom.

söndag 8 januari 2012

Dags att sätta fart på ekorrhjulet

Vi har haft en jätteskön ledighet. Lagom slapp. Härliga dagar i fjällen. MammaMu har fått sovmorgon vid flera tillfällen - och det mina vänner - är lyx! Det var länge sedan jag kände mig så utvilad och avslappnad.

Men snart är det slut. I morgon är det dags att rulla igång ekorrhjulet igen. Kråkungarna börjar med studiedag på dagis (jepp!) så det blir till att börja pussla och lappa direkt.

Kråkungarna längtar tillbaka till dagis. De var hemma (VAB) veckan  innan jul (liksom åtskilliga dagar före det) så det var länge sedan de var där. Kan kanske släppa det dåliga samvetet första veckan i alla fall då. Det är ju en tröst.

Nu ska vi bara njuta av den sista dagen på jullovet. Storasyster och MammaMu ska iväg på teater i eftermiddag. En julklapp från Tomten till Storasyster. Mysigt! Och smart tänkt av Tomten! Ett mycket bra avslut på jullovet!

lördag 7 januari 2012

Pysselångest

Storasyster har fått pysselgrejer i julklapp. Ni vet sånt där kladdigt pyssel, som hon absolut inte får kladda med själv. Ni vet sånt där pyssel som alltid slutar med att "någon" tröttnar långt innan det är klart och "någon annan" får göra färdigt. Pyssel som mamma skjuter på. Pyssel som mamma lovar att göra någon gång när Lillebror inte är med och kan förstöra.

Nu är Lillebror med pappa på Biltema (=överlycklig Lillebror). Det finns liksom inga ursäkter längre (även om jag faktiskt kan komma på minst hundra). Det är anledningen till att jag denna förmiddag står och pillar med klister, pincett och små, små plastbitar i köket. När klistret har torkat är det dags för cementen... I say no more!

Jag är helt enkelt ingen pysselmamma. Det står helt klart. Är faktiskt ingen bullmamma eller hönsmamma heller. Jo, det sista kanske. Då och då.

fredag 6 januari 2012

Snacka om Nyårslöfte!

Lillebror bara bestämde sig. Över en natt. På nyårsafton slutade att kissa i blöjan.
(Och då har vi ändå varit på skidsemester i fem dagar)

Innan dess totalvägrade han potta och toalett. Men han bestämde sig. Att han är en stor kille. Nu vågar han till och med sitta på en stor toalett. Heja Lillebror!!

Hoppas, hoppas, hoppas att det funkar på dagis också...!

Det gäller alltså bara att bestämma sig. Att ta ett mentalt beslut och hålla sig till det. Då kan man lyckas med allt. Ska se Lillebror som en förebild och ta tag i det som verkligen behöver tas tag i. NU. Kan han så kan jag!

Borta bra, men hemma bäst...elller?

Hemma igen.

Nu ska alla grejer packas upp också. Och tvättas. Jag har att göra ett par dagar. Skönt att ha ett några dagar ledigt för fix innan jobbet drar igång igen.

Kråkungarna (och vi) har haft några fantastiska dagar. Vi har åkt skidor varje dag och jag är så imponerad av Kråkungarnas vilja och ork. De vill bara åka mer, trots att ögonen går i kors. Lillebror har inte gnällt eller varit ledsen en enda gång. Igår åkte han precis lika mycket och länge som oss andra och då var MammaMu ganska trött i benen mot slutet (början och mitten oxå, men jag är väldigt otränad), men han var lika glad som vanligt.

Hemresan gick bra som vanligt. Kråkungarna är fantastiska i bilen. Inget gnäll eller tjat.

Idag leker de med sina leksaker. Är nöjda och glada. Inget tjat. MammaMu får sitta i lugn och ro framför datorn (jo, jag ska börja tvätta - snart...). De har saknat sina leksaker och sina nya julklappar. Det är lite mysigt att höra dem leka på övervångingen. Lillebror provkör varenda bil.

Själv tycker jag det är rätt deprimerande att vara hemma. Ingen snö. Grått. Trist. Vardag. Börjar fundera på varför vi bor där vi gör egentligen. Det bara regnar. Eller blåser. Eller både regnar och blåser. Det är det vanligaste, sommar som vinter. Vi älskar snö. Skidåkning och vinterlek. Här bjuds det ganska sällan. Förra vintern var helt fantastisk, men det var ju en på miljonen. Men, det är ju inte bara att ta sitt pick och pack och flytta någon annanstans heller. Det är ju lite mer meck än så. Det är väl bara att gilla läget...

onsdag 4 januari 2012

Packa pappas bil...

Ni vet all den där packningen. Den som fyllde ett halvt sovrum och knappt rymdes i en kombi. Den ska med hem också...

tisdag 3 januari 2012

Vi testade i alla fall allt...

Vilken metod tror ni förresten funkar bäst när man ska försöka få två hyperaktiva, övertrötta Kråkungar att somna (samtidigt) på en yta av 40 m2?

Lirkande: "Snälla somna nu så ni orkar med allt roligt vi ska göra imorgon" (här kan man räkna upp allt roligt som ska ske i morgon, men då kommer de blir ännu mer uppspelta)

Hot: "Om ni inte somnar blir det inget roligt i morgon/åker vi inga skidor i morgon/åker vi hem"

Martyr: "Vi gör det här för er skull...osv"

Skrik: "Sov! Nu!" (kanske kan lite fler ord användas)

Ignorans: "Gör vad ni vill, det är ni som är trötta i morgon"

Resonemang: Det här inbegriper en ingående förklaring av nyttan av sömn... och lite till.

Ovanstående metoder kan naturligtvis upprepas och varvas om varandra i det oändliga. Ända tills Kråkungarna ger upp av ren och skär utmattning faktiskt...

Vi kunde inte bestämma oss för vilken av metoderna vi skulle köra, så för säkerhetsskull tog vi allihop på en gång. Konsekvens är tydligen inte riktigt vår grej, men så har vi aldrig hävdat att vi är särskilt bra på det här heller....  :-(



Skidorna blir lite trötta ibland...

Kråkungarna är på skidsemester. Dessvärre förstår de inte rikigt vikten av att vara utsövda när det är dags att ge sig ut i backarna. Kråkungarna förstår sällan hur viktigt det är att sova kvällen innan de ska göra något roligt eller spännande. Det är ett stort problem. Storasyster är bara extremt rädd att gå miste om något. Det kan ju hända något roligt när hon sover. Hon är uppspelt och hon kämpar med näbbar och klor för att hålla sig vaken. Lillebror går in i en bubbla. Som en överhettad duracellkanin ser han till att hålla sig i konstant rörelse för att inte somna på stället. Det har med andra ord tagit ett tag att få dem i säng här om kvällarna. Trots detta vaknar de tidigt, vilket innebär ett stort underskott i sömnbufferten... I kväll lyckades vi i alla fall få båda att somna i hyfsat skaplig tid.

Skidåkningen går trots sömnunderskottet ganska bra.

Storasyster börjar komma igång nu dag två. Hon har blivit lite modigare, fallen blir färre och hon börjar öka farten. Hon tycker det är jätteroligt att åka skidor och det är ju det som är huvudsaken. Hon vill så mycket mer än hon orkar så morgondagen blir nog toppen!  Då är hon ju utsövd också! Idag har hon fått åka på egen hand upp och ner i barnbacken. Hon blir väldigt mallig av att åka "själv" och man kan riktigt se hur hon växer flera meter av den friheten.

Lillebror är en riktig kämpe. Viljan och inställningen är det ingen fel på, men det finns gränser för hur mycket ett tvååring orkar med. Han vill åka hela tiden .Han vill inte vila. Han blir arg när Storasyster och PappaPu åker iväg utan honom. Han har inte gnällt en enda gång. Han blir inte trött (påstår han alltså) - det är bara skidorna som blir trötta. Även det har han en lösning på. De kan vila i sittliften (skidorna alltså). Att skidorna sen måste åka ner från toppen, det gör ingenting. Han älskar sittliften. Sen åker han ner med PappaPu som håller honom i sele. Det går fantastiskt bra. Idag har det till och med varit så att de har fått vänta in syrran - och Lillebror gillar inte att stå still i backen. Han ska åka. Hela tiden.

Han är lite togkig vår Lillebror!

På tal om Lillebror. Det kan tyckas vara lite taskig tajming att Lillebror har bestämt sig för att sluta med blöjor nu precis dagarna innan skidsemestern. Han vägrar nämligen både att kissa i blöjan och att kissa på stora toaletter. Han håller sig och kissar bara på pottan. Det är svårt att ta med en potta i skidbacken. Vi har haft sån fantastisk tur att vi har hittat förälder-barntoaletter (vanlig toalett + en liten minitoalett) och Lillebror har faktiskt gått med på att sätta sig på den lilla toaletten. Där kan vi snacka om tur! Har aldrig riktigt förstått vitsen med de där toaletterna tidigare, men nu tackar jag högre makter. Ska till Hundfjället i morgon. återstår att se om vi har samma tur där, eller om Lillebror måste hålla sig tills han exploderar. Stackarn! Pottan får packas ner för nödsituation!

söndag 1 januari 2012

Snö, snö, snö!

Äntligen på plats på Ski Lodge Lindvallen! Äntligen snö! Storasyster var helt lyrisk när vi kom upp. Hon rullade sig i snön, gjorde snöänglar och studerade de glittrande snöflingorna. Pulkan grävdes fram ur packningen och Kråkungarna fick tillfälle för lite snölek. Hade hoppats hinna med några åk på skidorna, men resan drog ut lite på tiden. Mycket snö på vägen och många ovana förare framför oss. Tidvis fick vi masa oss fram i 50 där det normalt är "fri fart". Resan tog två timmar längre tid än normalt, men huvudsaken är ju att vi kom fram helskinnade! Kråkungarna var helt underbara. Under resans åtta timmar hördes inget gnäll, tjat eller bråk från baksätet. De är helt fantastiska i bilen. MammaMu gnäller betydligt mer än Kråkungarna under en sån resa.... MammaMu får ju å andra sidan inte se på film 😋 .

I morgon ska här åkas skidor! Som vi har längtat! Kråkungarna är laddade till tänderna!