torsdag 17 juli 2014

Nattligt nödanrop från Kråkunge!

I natt klockan 02:00 kom anropet. Kråkunge i nöd. Storasyster i nöd. Jag är förvånad att det inte kom tidigare. Riktigt förvånad. Nästan stolt. Det var ändå skönt att det kom. På ett sätt. Eftersom MammaMu omöjligt kunde sova. Inte i vetskapen om att en Kråkunge saknades i boet. Med den vetskapen är det svårt att sova. Klockan 02:00 fick således pappan dra på sig kläder och pannlampa och traska iväg genom kohagen. På räddningsuppdrag. På andra sidan kohagen låg nämligen Storasyster och frös i ett tält. Utan att kunna sova. Då är det bra att ha en walkie-talkie i direktkontakt med sovrummet. Det måste man ändå medge. Lilla tappra Storasyster. Kråkungen som till och med tycker att det är läskigt att sova över hos farmor och farfar. Hon skulle sova i tält. För första gången. Någonsin. Utan mamma, pappa eller Lillebror. Bara med den lite äldre granntjejen. Det ni. Vilken grej. Jag beundrar hennes mod. Att hon faktiskt vågade. Hon påstår till och med att hon somnade. Efter många timmars prat, historier och fnitter. Men hon vaknade. Och frös. Och längtade hem. Vilken tur då att den varma sängen bara var en kohage bort!

Är det inte precis såna här upplevelser som hör sommarlovet till? Jo, faktiskt är det så!

söndag 13 juli 2014

MammaMu och kissemissen!

Möt familjens nyaste tillskott. Den envisa men underbart mysiga, gosiga och snälla kattherren Whiskas. Kissen som på några veckor funnit sin plats i familjen. Tro inte att garage eller tvättstuga duger för honom. Nä. Det ska vara fåtölj och soffa om han själv får välja. Hoppas verkligen att han ska trivas bland kossor och Kråkungar!


torsdag 10 juli 2014

Världens största glass!

Ibland behövs det en extra push. Ett lockbete. En muta. Ett löfte. Särskilt när man vet att om Lillebror bara vågar släppa kanten och försöker simma utan puffar, då kommer han kunna simma. Han är ett vattendjur. Han har tillbringat stora delar av sitt snart femåriga liv i vatten. Både under, över och i luften på väg ner. Inte rädd för något. Bara han har puffarna på. Därför vet en MammaMu när det är dags att ta till mutor och lockbete. Faktiskt.

Det krävdes en dag av övertalning. Nu simmar han och hoppar i poolen som aldrig förr. Utan puffar.

Och visst. Har MammaMu lovat "världens största glass" när han tagit av puffarna och lärt sig simma, då får ju faktiskt MammaMu hålla sitt löfte.

 



Det här måste väl vara världens största glass?! Lillebror var i alla fall mycket nöjd!

fredag 4 juli 2014

Åh neej! Inte semester nu igen...

...men okej då!
Jag kan väl försöka stå ut i fem veckor.
Jag lovar att försöka!




















Ha en fantastisk sommar allesammans!
Vi hörs när vi hörs!

torsdag 3 juli 2014

Flugor

Vi har en hel del flugor just nu. Inomhus. Man kan lugnt säga att det är kring en miljard. Minst. Skitjobbigt. Lagom trött på att springa runt med flugsmällaren varje kväll och lätt inspirerad av en nyligen sedd Emilfilm fick jag idag snilleblixten att införskaffa flugpapper. Ni vet såna där klibbiga, äckliga och fula spiraler som hängs i taket. Jag tänkte att dessa skulle göra jobbet åt mig. Mmm, eller hur?! Det enda som fastnat i de där förbannade flugpappren hittills, det är jag. Och några möbler. Möbler som fick saneras med bensin. Det fick förövrigt jag också. Inte en flugjävel har satt sig i kletet. Inte en enda. De är tydligen betydligt smartare än MammaMu. Mycket smartare. Just nu flyger de runt kring skallen på mig och gör mig galen. Komplett galen.

måndag 23 juni 2014

Sommarkatt

Jag älskar katter. Jag hade själv en katt hemma när jag växte upp. Jag red som ung och i stallet fanns det alltid katter som sprang kring benen. Jag är uppvuxen med katt. En av mina stora sorger har varit att mina egna Kråkungar aldrig kommer få möjlighet att växa upp med ett husdjur (läs: katt) eftersom pappan är allergisk. Dessutom är han inte särskilt förtjust i katter. Sorgen blir på något vis större här på landet där förutsättningarna för att ha katt är helt perfekta. Därför blev jag så glad när vi precis hade flyttat in här förra sommaren och det kom en lite kelig kissekatt på besök. Han stannade i några dagar, försvann, och kom tillbaka efter någon eller några veckor. Jag såg det som en fantastisk förmån. Att få besök av en så fin kissekatt. En mysigare katt får man leta efter. Så gosig. Han spinner högt och med hela kroppen. Han är så otroligt snäll. Han låter utan problem fyra små barn klappa honom och följa efter honom utan att han blir irriterad. När han fått nog går han därifrån. Kråkungarnas glädje över vår lilla trädgårdsgäst är helt enorm. De väntar på honom mellan besöken och blir överlyckliga när han visar sig igen. Genom tatueringen i örat har jag kunnat kolla upp i kattregistret att ägaren bor en dryg kilometer härifrån fågelvägen. Därför har jag tagit för givet att allt har varit i sin ordning. Katten är kastrerad och öronmärkt. Alltså finns det någon som bryr sig om den. Och eftersom katten försvunnit härifrån med jämna mellanrum har jag tagit för givet att den har gått hem. Den bor ju så nära. Därför har jag heller inte tagit kontakt med ägaren. Katten har kommit hit mer eller mindre regelbundet hela vintern och våren. Ibland har den varit borta någon månad. Ibland en vecka. Ibland stannar den en timme. Ibland i flera dagar. Fram tills nu i våras har den heller aldrig fått mat av oss. Men så i våras förändrades något. Den började vara här oftare. Den började hänga med oss när vi var ute i trädgården. Nu gör den oss sällskap när vi äter utomhus. Den kommer springandes när den hör oss. Den pratar med oss. Den hänger här om nätterna. Vi trivs jättebra med kissens sällskap, men samtidigt börjar det bli lite olustigt att den aldrig verkar gå hem. Därför tog jag kontakt med ägaren i förra veckan. Då visar det sig att det inte ligger till riktigt så som jag har trott. I själva verket har katten hört hemma som stallkatt i en stor ridanläggning som ligger ganska många kilometer härifrån. Dessvärre har katten aldrig trivts med det livet så han har gång på gång rymt därifrån. Ägaren har hämtat tillbaka katten till stallet åtskilliga gånger från ödetorp och andra ställen, men hela tiden rymmer den därifrån. Sist hon hämtade katten avmaskade hon honom, därefter hade han stannat i ett par veckor och ätit upp sig sedan försvunnit igen. Uppenbarligen har den ju rymt till oss. Här verkar den trivas. Trots att den inte får gå in i huset. Och trots att den inte har fått mat regelbundet. Här har den otvunget sällskap och massor av möss (som han gärna visar upp för oss). Han har valt oss. Det är ganska tydligt. Tanken gör mig glad men också förtvivlad. Hur ska det gå i vinter om han stannar kvar här? Vi kan inte ta in den. Det går inte. Just nu sitter jag desperat och googlar kattlucka till garaget och vinterisolerade små katthus, men jag inser ju att det inte är något liv för en katt. På vintern har han inte något sällskap utomhus. Då sitter vi inomhus och häckar. Det blir ensamt för en sällskapssjuk kattherre. Samtidigt pratade ägaren om att hon skulle försöka hitta ett nytt hem åt honom där han kan vara innekatt. Det tror jag inte passar honom alls. Men det kanske är bättre än att vara ensam i vinterkylan. Mentalt är han ju vår. Han har valt oss. Han kom till oss. Vi trivs i varandras sällskap. Det har gått så långt att till och med maken, som alltid hållit distans till katter och skyllt på allergin, börjar fatta tycke för kissen och hans sällskap. Han klappar honom i smyg. Maken erbjöd sig till och med att käka antihistamin hela vintern så att vi skulle kunna göra honom till vår. Det är stort. Dessvärre tror jag inte att det funkar i femton år framöver.

Som ni märker har MammaMu fått ännu en Kråkunge att oroa sig för. Hon har fäst sig vid den svartvita, supermysiga lilla kattherren vid namn Whiskas som valt oss som sin sommarfamilj. Frågan är bara hur MammaMu ska hantera den här situationen. Det är frågan det.

måndag 16 juni 2014

Att använda skrattet

Storasyster hade en tuff inledning på helgen. MammaMu och pappan var orättvisa och allt var fel. Hon var arg och ledsen. Tårarna sprutade. Hon saknade Göteborg. Där var minsann allting bättre. Det skulle vi ha klart för oss. Som tur var så vände humöret ganska snart och det visade sig att lördagen skulle bli en ganska bra dag. Trots allt. Dagen slutade med att två av grannens kvigkalvar hade smitit ur hagen och ut på fältet framför vårt köksfönster. Bonden försökte på egen hand mota in de två busiga och ystra små rymmarna. En ganska rolig syn. Pappan i huset fick till Kråkungarnas stora förtjusning avbryta kvällsmåltiden och springa ut på fältet för att komma bonden till undsättning. Mitt under denna spännande underhållning från första parkett (köksbordet) frågar jag Storasyster lite försiktigt om hon fortfarandet tycker att det är hemskt att bo här. Jag menar, hur ofta fick hon se pappan jaga kalvar i Göteborg?! Storasyster tänker efter en stund. Sedan säger hon:

 "Nej mamma, för här i Linköping använder vi skrattet mycket oftare. Och så säger vi "Wow, kolla!" mycket oftare här. Det liksom händer spännande saker hela tiden."

Gissa om de orden värmde ett mammahjärta. För det är väl precis det som livet går ut på; att använda skrattet. Att ha roligt och må bra. Att se och upptäcka världen. Och roligt på vägen.

Det är inte lätt alla gånger. Kråkungarna håller på att växa upp. Det stöter på motgångar. Ibland kommer saknaden. Ibland är det något annat. Det är svårt att vara liten. Det är svårt att vara förälder. Men jag tror ändå att vi gjorde rätt. Storasyster övertygade mig om att vi gjorde rätt. För vem vill inte använda skrattet oftare?! Det vill jag i alla fall. Och jag hoppas att vi kommer att få använda skrattet ännu oftare framöver!

onsdag 11 juni 2014

Dagens konstaterande

Jag fullkomligt ÄLSKAR utsikten från mitt köksfönster. Den vackra solnedgången mellan ekarna i hagen bortom fältet. De dimhöljda vyerna i gryningen. Hararna. Rådjuren. Räven. Det slagna gräset. Det är fantastiskt.

Förra året vid midsommartid köpte jag en bunt halvvissna Blåklint i mataffären. I kväll tog jag en kort kvällspromenad och kom hem med en stor bukett med nyplockade Blåklint direkt från vetefältet. Hittade även några Prästkragar på vägen. Av den späda, fina sorten. En helt fantastisk midsommarbukett står redan på mitt köksbord.

Jag gillar livet på landet.

måndag 9 juni 2014

Döda flugor i sängen

Dagens I-landsproblem (eller möjligtvis landsbygdsproblem): Att inte se huruvida man träffade flugan man smällde över sängen eller inte, och sedan leta frenetiskt bland mörka kuddar och duntäcken efter en liten död, svart fluga. Antingen ligger jag på den just nu, eller så börjar den surra runt huvudet i samma sekund som jag släcker lyset...

söndag 8 juni 2014

Bara ett konstaterande...

Det blir heller inte lika många blogginlägg skrivna när man faktiskt jobbar på sitt jobb. Att jämföra med när man "ägnar sig åt självstudier" varje dag i sex månaders tid. Då blir det lite fler blogginlägg på en vecka. Faktiskt. Nu jobbar jag. På riktigt. Eller. Jag springer åtminstone på utbildningar och seminarier hela dagarna. När jag faktiskt ska ha tid att utföra några riktiga arbetsuppgifter det vet jag inte. För er som undrar så har jag bestämt mig för att ge det här jobbet en chans. Åtminstone tills det dyker upp något mer lockande i närområdet. Det andra jobbet som jag dillade om för någon månad sedan valde jag bort. Jag gick vidare till en andra intervjuomgång, men jag gick inte dit. Bra eller dåligt. Det vet jag inte. Men jag tog ett beslut. Sen finns det fortfarande många frågetecken kring mitt nuvarande jobb. Kanske går de att räta ut. Kanske inte.