söndag 28 september 2014

En skitsöndag

Det är synd att säga att den här söndagen har varit en bra söndag. Det hade varit en ren lögn. Att påstå något sådant. För den här söndagen har varit en riktig skitsöndag. Om man fyller en söndag med bråk, skrik och ännu mera bråk. Då är det ingen bra söndag.

Det tror jag inte att Lillebror tycker heller.

lördag 27 september 2014

Helgens är alldeles för kort.

Det slog mig nu. Bara sådär. Som en blixt från klar himmel. Eller inte riktigt. Men ändå.

Helgen är på tok för kort. Alldeles för kort.

När ska man egentligen hinna med alla saker som man inte vill förstöra helgen med att försöka hinna med.

Jag bara undrar.

torsdag 25 september 2014

Guess what???

Sjukgymnastiken vill inte heller ta emot mig. Nä'rå såattee. Det går bra det här. Verkligen.

De hävdade att de hade lite mycket att göra och hänvisade mig till privata alternativ. Jomenvisst. Jag vill inte klaga eller så, men fungerar det här bra eller dåligt? Jag bara frågar....

onsdag 24 september 2014

Katten

Kommer ni ihåg vår nya familjemedlem? Han som skulle bo i en låda på altanen, eller på sin höjd i garaget, eftersom maken i huset är allergisk.

Jag pratar ju naturligtvis om kissen. Han som aldrig gav sig. Han som övertalade oss.

Han mår bra.

Det ser i alla fall så ut där han ligger i soffan. På bästa platsen. På hans plats.

Det är konstigt det där. Hur han hamnade där. I soffan. Utan att ens titta åt garaget eller tvättstugan.

Det är också lite märkligt att jag låg på knä ute på verandan klockan halv sex i morse, endast iklädd nattlinne, för att på ett kattpedagogiskt vis försöka lära kissen att gå ut genom kattluckorna. Det är märkligt för i normala fall hade jag helst legat och sovit istället för att krypa omkring halvnaken mitt i natten. Men nu har kissen fått en egen ingång. Tydligen. Och är det klockan halv sex katten vill gå ut, då är det klockan halv sex vi får lära honom. Han brukar gå ut halv fyra. Så där har vi utsikterna för den här natten. Fråga mig inte hur det gick till, men i helgen sågade maken alltså upp en halvmeters tunnel genom väggen. Till katten. Med en lucka i varje ände. Än har han inte riktigt fattat galoppen, men han gillar godiset i tunneln. Men nu är det alltså fritt fram att släpa in mössen i huset. Det ser jag faktiskt inte fram emot. Vi har haft tillräckligt med möss i det här huset.

Som ni förstår så mår han bra. Katten alltså.

Hur det är med maken har jag väl inte riktigt vågat fråga. Men han gillar kissen. Det gör han. Faktiskt.

lördag 20 september 2014

Årets sista bad?

Idag har vi njutit av årets sista sommardag. I morgon blir det höst. På riktigt. Därför kändes det extra bra att få njuta av sol och total tystnad. Helt vindstilla. Ingen trafik. Inga grannar. Bara vi. Idag tog vi troligtvis årets sista bad i poolen. I alla fall jag. Det är ju möjligt att någon tokig Kråkunge hoppar i ytterligare några gånger, men då är det antagligen inte riktigt lika njutningsfullt.

En bra dag. En fin kontrast till gårdagens sammanbrott. Nu är det bara att bita ihop och komma igen.

fredag 19 september 2014

MammaMu och den förbannade sjukvården

Ni som följt det här bloggen ett tag vet att MammaMu inte är den som går till läkaren i första taget. Egentligen inte alls. Om jag inte måste. Inte ens med mina Kråkungar. Jag har inte direkt några höga tankar om sjukvården. I det här fallet är det väl främst vårdcentralerna jag talar om. Det är främst där som jag mött sjukvården.

(Förutom att jag nu tydligen jobbar mitt i sjukvården då. Men det är en annan historia. Efter idag börjar jag tvivla på att jag kan arbeta kvar i en organisation som jag har så låga tankar om. Men det hör väl egentligen inte hit.)

Jag har haft problem med ryggen ett tag. Närmare tio år eller så. För ungefär fem år sedan hade jag kontakt med sjukvården i ärendet. Jag röntgades i ett par omgångar och remitterades till reumatologen. Där tog det stopp. Reumatologen hittade inget anmärkningsvärt. Jag fick aldrig veta vad som var fel. Eller om något gick att göra åt mina problem. Mitt ärende föll mellan stolarna. Det följdes aldrig upp. Jag blev gravid med Lillebror och orkade inte ta tag i saken. Därefter kom tvåbarnchocken och tiden då livet som tvåbarnsmamma upptog hela min tillvaro. Ryggen blev aldrig bättre. Snarare sämre. Jag hankade mig genom tillvaron knaprandes värktabletter. Jag vet att det fanns mornar då jag stod på knä och grät när jag skulle få ner två barn i vinteroveraller och vinterkängor. Få ner Lillebror i barnvagnen eller få in barnvagnen i bilen. Så här i efterhand låter det inte klokt. Men då orkade jag inte ta tag i det. Livet rullade på. Jag lärde mig leva med problemen. Smärtan. I takt med att Kråkungarna blev äldre så blev det lättare att undvika aktiviteter som gjorde mina besvär värre. Smärtan blev mer en allmän stelhet och en diffus molande värk till skillnad mot ischias, domningar och ilande, huggande smärta. Den molande värken kunde jag  leva med. Blir det extra jobbigt är det bara att knapra en näve piller. Så här har jag haft det de senaste fem åren. Det har blivit vardag. En bra dag är jag bara stel. Jättestel. Alltid balanserandes på gränsen. En snedvridning från misär. En ojämnhet i marken. Det finns till och med bra veckor. Det finns det. De senaste fem åren har jag inte sökt hjälp en enda gång. Det har känts utsiktslöst. Jag kommer bara bli hänvisad till sjukgymnast och rådd att gå ner minst tjugofem kilo i vikt. Det är så jag har resonerat. Att problemen fanns innan jag gick upp i vikt är inte relevant. Att ryggproblemen snarare bidragit till min viktuppgång på grund av att jag undvikit träning som gör ont. Det är inte relevant.

Den senaste tiden har vänner och arbetskamrater fått mig att tänka över min situation. Kanske är den inte helt optimal. Kanske är det så att problemen påverkar mitt liv. Jag undviker situationer. Saker. Jag får ont av trädgårdsarbete. Av städning. Av att leka med barnen. Jag kan inte lyfta. Inte knyta skorna. Varken mina eller Kråkungarnas. Inte klättra på stegar eller tvätta bilen. Egentligen kan jag inte göra ett jävla skit. Och om jag ändå är tvungen att göra något så måste jag knapra piller i förebyggande syfte. För jag vet att jag kommer att få ont.

För en tid sedan bestämde jag mig för att försöka trotsa problemet. Sluta undvika. Jag tänkte att om jag börjar lugnt så kanske ja bygger upp muskler och får det att funka. Så jag började rida. Efter tjugofem år. En dröm. Så roligt. Så avslappnande. Men ack så förödande. Efter tre lektioner insåg jag varthän det skulle barka. Efter lite galopp och några varv i trav insåg jag att det inte skulle gå vägen. Jag försökte en fjärde lektion. Då blev jag rädd. Det är något som är fel i min rygg. Riktigt fel.

Så idag bestämde jag mig för att ta tag i problemet. Ta reda på vad som är fel. Jag bestämde mig för att ringa till vårdcentralen och be dem starta en ordentlig utredning. Jag vill ha en diagnos. Jag vill veta. Just nu inbillar jag mig att det kan vara allt ifrån en ryggtumör, diskbråck, en reumatisk sjukdom eller kanske är det bara en allmänt trasig rygg. När jag vet vad det är, kan det kanske fixas. Tränas upp. Stärkas. Kanske finns det mediciner eller operationer. Vad vet jag.

Alla som känner mig vet att det är ett stort steg för mig att ringa till vårdcentralen. Väl där ska man ju ändå bara "gå hem och vila". Så varför gå dig över huvud taget. Lika bra att stanna hemma och vårda sig själv. Det är ju så jag har resonerat de senaste fem åren. Uppenbarligen har inte den taktiken fungerat. Uppenbarligen.

Idag ringde jag till vårdcentralen.

Jag fick ingen tid.

Sjuksköterskan tyckte att jag skulle ringa till sjukgymnastiken. Sjukgymnasten skulle vara precis lika bra på att ställa diagnos som doktorn. Hos sjukgymnasten ska man börja. När man har ont i ryggen. Inte på vårdcentralen. Tydligen.

Dessvärre remitterar inte sjukgymnasten till röntgen eller till reumatologen. Inte heller skriver de ut värktabletter. Inte alls faktiskt.

Idag bröt jag ihop. Idag skyndade jag gråtandes ut från jobbet. Idag förstod jag vilket stort problem min rygg faktiskt varit för mig. För mitt liv. För min omgivning. Så idag bröt jag ihop.

Naturligtvis förstår jag att jag måste träna upp ryggen. Att jag måste träna upp muskler som inte använts på tio år. Att jag måste gå till en sjukgymnast. Det förstår jag. Men först vill jag veta vad som är fel. När MammaMu söker hjälp för sin rygg. Då är det något som är fel. Mycket fel. Jag vill bara att någon ska ta mig på allvar. För en gångs skull.

Idag bröt jag ihop.

Nu vet jag faktiskt inte hur jag ska gå vidare. Uppenbarligen är vårdcentralen inte rätt väg in i sjukvården. Uppenbarligen inte. Men snälla, berätta något som jag inte redan vet...

lördag 13 september 2014

Ett nytt parti!

Det är val i helgen. Lillebror har startat ett nytt parti. Ett som mamma och pappa kan rösta på.

"Piratdemokraterna - De gräver upp skatter som de delar med sig till andra av"

Det låter ju som ett helt fantastiskt parti. Det ska jag rösta på. Faktiskt.

tisdag 9 september 2014

För h*@%#e!!!!

Det är höstfest på skolan i veckan. Denna tillställning anordnas av tvåornas föräldrar. Tydligen tillhör vi den kategorin. Alltså anordnar vi höstfesten för hela skolan. Naturligtvis ska det bakas. Oj vad det ska bakas. Till fikaförsäljning. Till brödförsäljning. Till gud-vet-vad. Nu tillhör jag inte skaran av föräldrar som älskar att baka. Jag gillar inte ens att baka. Men ikväll var jag tydligen tvungen att baka. Inga svåra grejer. Enklast möjliga. Men ni kan ju gissa hur det gick. Åt h*&*%e. Naturligtvis. Det blev bränt. Det blev stenhårt. Det blev fiasko. Vi kan väl säga så här, att Storasysters föräldrar har inte något bidrag till brödförsäljningen. Så kan vi säga. Jag gjorde ett försök. Det gjorde jag. Men vi skulle nog få muta någon att köpa mina alster. Då försvinner ju lite av poängen. Att samla in pengar. Om man måste betala dem för att köpa. Faktiskt. Vill bara att någon ska veta att jag faktiskt försökte. Det gjorde jag. Verkligen. Två gånger. Kanske gör jag ett tredje försök i morgon. Kanske. Men det verkar rätt meningslöst. Men man vill ju inte vara föräldern som bryr sig. Som låter andra göra jobbet. Det vill man inte. För jag bryr mig. Fan vad jag bryr mig. Så mycket att jag står en hel ångestladdad kväll och bakar plåt efter plåt med bränt skit. Jag som nästan aldrig bakar. Annars.

På själva höstfesten ska jag stå i fiskdammen. Det är jag i alla fall bra på. Jävligt bra dessutom.

måndag 8 september 2014

Lycka!!

Lycka är att få sitta här uppe och kika ner mellan de här små luddiga öronen varje måndag!!

 
Men HJÄLP så otränad jag är.

fredag 5 september 2014

Frivillig!

Alltså. Jag hävdar bestämt att någon bör stanna inne och hålla sängen varm. Någon måste ju ta emot de stelfrusna kråkungarna när de ramlar in i huset framåt småtimmarna. Det måste någon. Faktiskt.













Jag anmäler mig till och med frivilligt. Att stanna inne alltså. Det gör jag.